Hemma igen

2011-01-23 15:27

Nu sitter jag hemma i Fiskebäck igen. Långt borta från Indien. Försöker samla mina tankar och känslor som denna resa gett mig. Minnen för livet.

Hur förmedlar man en känsla?

Vem kan på riktigt få en annan människa att förstå vilken sorts symfoni som spelas i ens inre av en stark upplevelse?

Tänk om man skulle kunna blåsa ut alla känslor ur lungorna och låta någon annan andas in dem…? Eller om man satte in en mikrofilmkamera i hjärtat, som spelade in allt som rörde sig där inne och visade upp det på vännens skärm…?

Vi relaterar alltid till våra egna uppfattningar och upplevelser när andra berättar om vad de varit med om. Ibland lyckas vi få ur oss någon strof ur musiken eller en stillbild från filmen och så kan man tillsammans dela lite av känslorna.

Och som det står i Bibeln:
”Då insåg jag vad som gäller om hela Guds verk: människan kan inte fatta det som sker under solen. Hur hon än strävar och söker fattar hon det inte, ja, även om den vise säger sig förstå fattar han ändå aldrig.” (Pred 8:17)

Färgerna som finns inne i mig efter detta Indienbesök är både ljusa och mörka, transparenta och innerliga. De är svaga och starka och framför allt i hela färgskalans spektra.

Jag ska försöka beskriva några av dem.

Brunt – De olika bruna nyanserna i min tavla är de människor jag mött. Ögonen och huden. Jag har fått tillfälle att träffa så många, så olika. Var och en med sina egenskaper och erfarenheter.
Ett exempel är Alex, som bor bland barnhemsbarnen i Ratinapuri, barnhemmet inne i Coimbatore (de andra två barnhemmen är bondgården, lite utanför, samt flickhemmet i utkanten).

Alex har ett ansikte som påminner mig om en kär vän. Han ser ofta ganska allvarlig ut och lyssnar noggrant när jag försöker säga något till honom. Trots att han bara förstår några ord av engelskan ännu.
Alex var det första namnet jag lärde mig av barnens, antagligen för att det är mycket lättare än många andra indiska… När jag använde det nästa gång jag träffade honom, sprack hela hans ansikte ut i ett stort bländande smajl! Och varje gång vi sågs efter det sade han, ”Name? Name?” och pekade på sig själv.

Rosa – En dag när jag stod och väntade på att vi skulle fara in till staden för några ärenden, föll mina ögon på bougainvillean som klängde över muren som står mellan oss och grannen.  Det är mycket naturfärger överallt runt om och denna blev en så stark kontrast. Vackert!

Vitt – Elidas kyrka är vit, denna byggnad som har tre gudstjänster varje söndag. Församlingen har blivit ett hem och en familj för så många och familjen fortsätter att växa.

Det är också värt att nämna att det inte är en enkel sak för en hindu att bara lämna sin egen religion och bli en kristen… Det är något (eller då snarare Någon) som fångar dem och gör att de väljer Jesus. Kanske trots att familjen inte längre vill ha med dem att göra. Märkligt.

Grått – Många är de leenden som mött mig och Stefan när vi tagit oss fram på Coimbatores gator! Själv såg jag åtta vita människor på fjorton dagar, så jag förstår att vi är exotiska i deras ögon…
Så varför grått då? Jo, alltför många tänder är alldeles gråa och söndriga, eller så möts man helt enkelt av ett gap i munnen. Tänderna ger en liten indikation på vilka omständigheter människor lever i. Om man har pengar eller inte.

Blått – En av de bollar vi köpte till barnen till att ha och leka med. Denna lilla runda sak som kunde skapa så mycket glädje och tacksamhet. Det fick mig att vara tacksam för allt jag fått under mina dagar. Allt som jag tagit för självklart…

Gult – Det är tur att de i alla fall har solen! Vad hade hänt med alla hemlösa annars? Eller de som bara bor i skjul? Hur hade barnen på Elidas barnhem mått utan möjligheten att vara ute så mycket som de kan nu? Det är ju omöjligt att bygga byggnader som erbjuder så mycket lek och rörelseyta.

Och om vi tänker på oss själva - hur glada kan inte vi bii över att det är vackert väder?! Jag unnar dem den gula, värmande solen.

Svart – Det representerar alla de mörka öden som drabbar barn och vuxna.
Ta den unga kvinnan som har hand om vissa sysslor på barnhemmet. Hon har själv varit ett av barnen som kom dit i tidig ålder. Det de vet om hennes historia är att hon levde som tiggarbarn ihop med sin mamma och något äldre syster.

En dag dog plötsligt modern och tjejerna blev övergivna. Några i församlingen hade en affär på gatan där de brukade röra sig mest och ville hjälpa dem. Men när de skulle hämta barnen, hade någon redan tagit den äldre systern och ingen har sett till henne sedan dess. Fruktansvärt.

Det leder mig över till den sista färg jag tänker ge som exempel:

Rött – Kärlekens färg! Naturligtvis är det de hjärtan och den äkta kärlek som jag ser hos Joys och Annammas familj. Den samhörighet och kärlek som finns mellan dem och barnen, mellan dem och de familjer där det finns en make eller maka som vuxit upp hos Elida. Kärleken mellan medlemmarna i församlingen.

Men det är också de pengar som är färgade i kärlekens färg. Givna av er i en gest av kärlek till era medmänniskor.
När Jesus dog var också blodet som rann på korset rött. Kärlekens yttersta konsekvens.

Men hur målar jag tavlan för dig? Hur får jag den så fängslande att du vill titta mer på den?

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

Men vi på Elida Mission hoppas kunna ge dig en önskan om att ta fram penseln och fylla i du också.

Bless You all!
/Stefan och Diana

  • 2 kommentarer

TOVE & BENGT MÖLLESJÖ säger (20110202, kl 17.23)

Det är fantastiskt att följa ELIDAS arbete via hemsidan, GUD VÄLSIGNE ER.

Sven-Olof Axelsson säger (20110125, kl 23.10)

Hur man förmedler en känsla...?
Jo just så som ni just gjort här i bloggen.
Så målande...
TACK för underbar förmedling
Välkomna hem. Vi hörs
Hälsningar S-O

Skriv kommentar