Mitt namn är Colin Stringfellow och jag bor i södra Kalifornien. Så – hur kommer det sig att en amerikan som jag hamnade på Elida, på en båt i Sverige?!
Det korta svaret är: Gud.
Det långa svaret är lite mer detaljerat, men slutar ändå med det första svaret.
Det här är min berättelse.

Jag är yngst av fem barn till en predikant till far och en stark gudskvinna och sjuksköterska till mor. Men även om jag växte upp i ett varmt kristet hem, så hindrade det mig inte från att testa gränserna så mycket jag bara kunde.
Vid elva års ålder började jag testa på att röka cigarretter, och redan två år senare hade jag hamnat i en livsstil av att både röka och dricka mer regelbundet. De flesta kvällar tillbringade jag med mina vänner i parker där vi smusslade med alkohol och rökning. Snart började jag strula till det och testa nya saker, som marijuana och olika tabletter i kombination med alkohol, alltid med försäkran om att jag skulle få mer kul.

Och det var kul. Tills jag märkte att det mer och mer definierade vem jag var – jag var killen som drack och rökte och som skulle testa nästan vad som helst som någon erbjöd mig. När jag var 17 år fann jag mig djupt ner i missbruk och omgiven av människor som kände mig som skinhead och knarklangare.
Efter flera år av detta sätt att leva blev jag trött, så ofantligt utled på alltihop. Trött på kontrasten mellan att å ena sidan vara den som bestämmer och att å andra sidan vara hatad och den alla vill sätta åt. Jag hade skaffat mig fiender, jag stod i skuld och jag var trött på att aldrig känna frid, komma till ro.

Jag kom till en punkt när jag bara visste att jag måste bort därifrån, vartsomhelst, bara någon ville ta emot mig – och det måste ske genast.
Efter att ha hört oss för hittade jag och en vän någon som kände någon, som eventuellt kände någon på en båt någonstans (i Schweiz? eller var det Sverige?) som kanske kunde ta emot oss.
Jag kunde väl aldrig ana att denna båt, tusentals mil hemifrån, skulle bli en av de viktigaste bidragande orsakerna till att jag så småningom fördes till Guds tron och slutligen fann mitt värde.

Det tog verkligen inte mer än några veckor innan jag stod, så sliten man kan bli, på en järnvägsperrong på andra sidan jordklotet och väntade på att en kapten skulle hämta mig och min vän, Greg. Och det tog inte mer än några dagar innan jag märkte ett överflöd av något hos människorna på båten, och en skriande brist på detta något hos mig själv.
”De här är inte samma sorts kristna som jag är”, tänkte jag. Så jag började ställa frågor, hela dagarna fylldes av frågor. Och jag började förstå skillnaden mellan deras Gud och min: Skillnaden var att de kände honom, medan jag bara kände till honom.
Jag fylldes av en längtan att också få lära känna honom, och var på god väg, när jag plötsligt bröt ryggen och måste resa hem.

De kommande sex månaderna skulle visa sig bli de mest febrila i mitt liv. Jag hade sett vad ett liv tillsammans med Gud var, och när jag kom hem såg jag det i min egen familj. Jag ville ha det – men fann mig än en gång omgärdad av alkohol och droger. Och jag förlorade det.
Snart var jag konstant hög, och samtidigt konstant full. 
Och än en gång blev jag trött, så innerligt utled på alltihop.

En kväll i mitten av juni var jag så less på livet, all smärta och all besvikelse som åtföljde, att jag bestämde mig för att jag var färdig med alltihop, jag hade fått nog. Mina föräldrar var bortresta och ingen annan var hemma, så där och då – i det hus där jag vuxit upp – försökte jag ta mitt liv.
Jag tog 19 tabletter inom fem minuter från en burk försedd med en etikett som sade att man inte fick ta mer än max fyra på 24 timmar. Jag öppnade varenda dörr och vartenda fönster och lutade mig bakåt, i väntan på att det skulle börja verka.

Jag kom till sans tidigt nästa morgon av att min syster satt och ruskade mig. Hon hade hittat mig kvällen före och sedan dess ruskat om mig var femte minut för att hålla min andning igång.
Några dagar senare bad min äldsta syster att jag skulle komma över till henne. Hon satte mig mitt emot sig vid köksbordet och gav mig två alternativ: 1) jag kunde gå ut genom dörren och därmed inte längre vara en del av familjen, eller 2) jag kunde välja att stanna och bli nykter.
Efter en lång paus, som kändes som en hel evighet, svarade jag att jag ville stanna.

Det var den värsta smärta jag någonsin upplevt – gifterna som lämnade min kropp, skälvningarna från att inte få i mig alkohol. Varenda tum av min kropp värkte och mitt sinne skenade i fruktansvärda banor, dag som natt.
På den andra dagen av smärta, när jag inte trodde jag kunde uthärda mer, öppnade jag en bok som min syster gett mig för att försöka få mig att tänka på annat. På öppningsbladet stod det en bibelvers allra först, från Matteusevangeliet 11:28-30. Jag började läsa: ”Kom till mig alla ni som är svaga och missmodiga så ska jag ge er vila...” [fritt översatt från engelskan].

Vid dessa ord började jag gråta.

Jag var svag, jag var missmodig, förbrukad, och jag behövde vila. I samma ögonblick upplevde jag en röst på insidan som sade: ”Du kommer att ta dig igenom det här, jag är inte färdig med dig!”

Jag ägnade följande år åt att bli helt drogfri – och åt att lära känna Gud, såsom jag hade sett människorna på båten känna honom, såsom min familj kände honom. Och jag visste att Gud ville att jag skulle återvända till Elida.

Vad är det då som är så speciellt med Elida? Det är en verksamhet fylld av människor – nej, tjänare – som älskar Gud så mycket att du bara inte kan annat än bli förvandlad när du kommer i kontakt med dem. Det är tack vare Elida som mina ögon verkligen öppnades för vad en relation med Jesus handlar om.
Det är tack vare min familj som jag idag är drogfri – som jag idag lever – och Elida är och kommer för alltid att vara en del av min familj.

/Colin